Att nåt kan göra så...

ont som ska vara så fint egentligen.Blir snart snurrig över alla tankar som far runt i huvet och alla varför och NEJ!!!Jag vill inte ha det så här längre.Jag vill också kunna slappna av och få vara lycklig med den man älskar så mycket.Men det är tydligen inte meningen det har jag förstått efter alla turer och nu är jag rädd att det är alldeles försent.Jag blir tokig av allt detta grubblande alltså.Innan hade jag nån jag kunde ringa och prata om allt det här med men nu har jag ju inte det längre utan måste försöka få ordning på mitt liv utan hjälp och stöd.Men HUR FAN ska man bära sej åt då???Jag vet det inte i alla fall.Blir bara så ledsen när jag tänker på allt så jag ska trots regnet gå ut en runda nu och se om det hjälper.